Resdagboken

Faro flyg - inte många dagar kvar på året

Saturday 29 December 2018 Faro, Vila do Bispo, Portugal
  • 223 Views
  • 0 Comments
Report

Så, plötsligt är året nästan över och vår tid i Faro har med råge passerat halvvägs. Resan har nu kommit såpass långt att saker och ting blandar ihop sig, vad har vi gjort, var har vi varit, vad hände var och när? Det som står ut kan vara småsaker,  som det sensoriska minnet av att kliva barfota upp i strandbaren. Fötterna var nakna, inte för att det var så varmt eller för känslan av sand mellan tårna utan för att det hamnade så mycket grus i skorna. Så det lilla klivet, upp på golvet till uteserveringen, känslan, den har etsat sig fast. Det lilla i allt det stora!

Vi lever på sätt och vis i ett vakuum, känner ingen, har inga konversationer utöver det praktiska, två på genomresa. Självvalt, men en gnutta overkligt. Samtidigt får vi se så mycket, stora orter och små, turistiga ställen och de mer vardagliga, men att riktigt se och förstå kräver kanske större engagemang och personliga kontakter. Vi förblir turister, men föralldel, nöjda sådana.

En uppräkning av alla ställen vi passerat sedan vi lämnade Cascais vore lång och tråkig, så jag nöjer mig med ett urval. Historietyngda och världsarvsklassade Évora var spännande, speciellt benkapellet, Capela dos Ossos, utsmyckat med mänskliga kvarlevor utan att bli obehagligt, snarare lite mysigt. En intressant lösning på problem med  överfulla kyrkogårdar.

Vi har också besökt såväl fastlandseuropas västligaste punkt som Europas sydvästligaste. Vandringen från Sagres till Cabo de São Vincente var vild och vacker och gav oss tillfälle att beundra de tappra surfarna, som mest guppade i vågorna likt en sälflock, men då och då fick några sekunders resa i de måttligt höga men kalla vågorna.

Hundarna har också skapat minnen. De kommer i ett antal olika utföranden och då menar jag inte utseendemässigt utan i beteende och kanske kan det gömma sig flera i samma beroende på tillfälle. De instängda eller kedjade: utan undantag vildsint gläfsande, på gränsen till morrande men ofta med svansen viftande. De slöa ointresserade: ligger, gärna mitt i vägen och tittar lojt utan minsta reaktion. De revirhävdande lösa: tack och lov oftast inte så stora. Går lösa, gläfser och går på, följer efter tills man är tillräckligt långt bort. Hittills inga incidenter, men ger mig kalla kårar från hälarna till nackhåren. Sist och inte minst de sociala: både roligast och mest besvärliga. Går helt enkelt med, håller sällskap, skapar en liten flock med oss de aldrig träffat förut. Trevligt men besvärligt, vi vill ju inte röva bort någons hund, men de är ganska svåra att bli av med. Ytterligare ett tydligt ögonblicksminne: de två som följde med oss längs akvedukten i Évora, vilket var ok eftersom vi skulle tillbaka samma väg, och hur den tjocka svarta, ganska trött vid det laget, vände sig om och sa hej då när han kommit åter till hembyn.

Vi har alltså fortsatt med våra endagarssvandringar, tack walkingportugal för idéerna och Wikiloc för möjligheten att genomföra dem utan att behöva tveka om vägen. Fina turer, visst, men här sätter ett mått av hemlängtan in. Till naturen, oftast brukad men inte inhängnad och till allemansrätten som ger oss möjligheten att lämna vägarna. Här finns inget av det, vilket ger en känsla av instängdhet.

Julhelgen förflöt utan stora åthävor, smakfull utsmyckning på stan, lite konstig känsla att det är nättopp sommar och - jodå - Kalle på julafton. Cataplana på restaurang var som en tidig nyårsmiddag, även om vi ska försöka få till en egen i vår pyttelilla lya med dito pytteliten köksdel.

Catrin Johnson
Last active at - from Figueres, Catalonia, Spain
subscribe

Get updates by email

Enter your name and email address, you will receive an email every time any of the following members update their trip.

Close

Log into Facebook

Forgot Password? Register
Close

Register