Resdagboken
Kontrasternas resa
Kontrasternas resa

Kontrasternas resa

Monday 20 August 2018 Marschnerstraße 13, Frankfurt, Hesse, Germany
  • 334 Views
  • 4 Comments
Report

Vilken resa. Snabba kast mellan olikheter hela vägen, tydliga kontraster.

Det började redan när jag skulle lämna lägenheten. Strax efter lunch klev jag ur lägenheten. Kan inte räkna hur många gånger jag låst dörren och gått iväg, men nu lämnade jag även nyckeln. Att veta att jag är utelåst från mitt hem, därför att det inte kommer vara mitt hem under närmaste tiden. Kontrast i trapphuset.
Kommer ner för trapphuset med mina fyra kolli på 29+30+8+9 kilo. Orden får barndomen återkommer som så ofta när jag ska resa; "Du får inte ta med dig mer än du själv orkar bära."
Det spöregnar ute, riktigt tropiskt. Jag har såklart packat ner regnkläderna, så får öppna upp en av väskorna och ta fram dem. Tar mig genom regnet ut till busshållplatsen. Lagom till jag kommer fram upphör regnet, och den varma fuktiga känslan infinner sig samtidigt som solen tittar fram. Precis som efter en cykeltur i regnkläder. Det spelar ingen roll att du hade dem, du är ändå fuktig fast inifrån istället för utifrån. Kontrast i vädret.

Anländer till stationen, och träffar där på två personer som jag inte alls väntat mig träffa där. De var nog lika förvånade som jag. När de åkte vidare är det en annan resenär som väntar på samma buss som jag som ställer någon följdfråga, eftersom vederbörande 'tjuvlyssnat' att jag ska iväg utomlands. Blir en lång konversation, hela vägen fram till flygplatsen. Kontrasten mellan kända och okända människor.

På flygplatsen går jag på toa, och får flashback från när jag skulle till Montpellier. Försök gå på toa med fyra kolli som "av säkerhetsskäl inte ska lämnas utan uppsikt". På vägen ut från toan var det en kille som med ett leende på läpparna frågade:
- Flyttar du ut därifrån?
- Ja, jag tyckte det var på tiden. svarade jag.
Tar mig till incheckningen, men automaten vägrar checka in mig, eftersom jag inte har ett giltigt visum. Blir smått svettig, jag har kollat upp detta flera gånger; som svensk medborgare kan jag åka som turist för tre månader och visum löser vi vid gränsen. Det har både ambasaden och flera lokala kontakter i landet sagt. Går till en desk för att få hjälp. Personen säger att det låter bekant, men dubbelkollar att det stämmer. Slutsatsen blir att jag visst behöver ett visum. Nu är pulsen hög... Jag insisterar på att jag får det vid gränsen, och en kollega konsulteras, som kan bekräfta detta. Tydligen hade första personen tappat bort ett 'inte' i texten "svenska medborgare behöver inte ansöka om visum för att vistas i landet upp till tre månader". Kroppen ville inte riktigt lugna ner sig. Fick hjälp med ett boardingpass till första bytet, Frankfurt, men andra delen kunde de tydligen inte göra override på då de var ett annat bolag än dem jag köpt resan av.
- "Men gå och checka in väskorna. De kan vi skicka hela vägen. Sen kanske det går bättre att få dig hela vägen fram."
Öööhh, det lät inte alls rimligt, men okej.
Får ta samma diskussion med personalen vid incheckningen, och även där tillkallas en kollega för som kan intyga att det visst fungerar så som jag säger.
- "Och när du kommer till Frankfurt pratar du bara med någon i disken där, så hjälper de dig. Det blir inga problem, de fixar det åt dig när du är där."
Får iaf lämna ifrån mig ca 60kg packning, så blir markant lättare att röra på sig.

Nu kanske någon resvan person undrar hur det kommer sig att jag får ta med så mycket vikt. Mycket bra fråga. Normalt gäller en resväska à 23kg, och ett handbagage på 8kg. Jag insåg tidigt att det inte skulle räcka, så kollade på möjligheten att få med ytterligare en resväska på 23kg. Det skulle nog gå att ordna, men för bara några hundralappar till kunde jag isf uppgradera min resa till Business Class, vilket gav mig två väskor à 32kg, och två handbagage à 8kg. Det var värt det enbart för packningen. Och med en uppgraderad biljett följde vissa förmåner. Jag fick t.ex. gå snabbkö till säkerhetskontrollen, fick priority boarding, fick ett tomt säte bredvid mig (även om man i många kulturer inte sett det som en förmån utan ett straff), OCH jag fick tillgång till Loungen. Tror aldrig äns jag tittat in i en sån förut. När vi reste som familj hade vi med egen matsäck som vi åt på en träbänk i eller precis utanför flygplatsen, eftersom vi inte fick ta den med oss genom säkerhetskontrollen. När jag rest själv har jag fortsatt likadant.
Nu fanns det stora fotöljer, el, internet, en mindre buffé, open bar, you name it. Overkligt. Kontrasten mellan resstilar. Hinner prata lite med familjen och säga hejdå igen.

Går till gaten och kliver ombord planet. Sätter mig och börjar läsa Hans Roslings bok, Factfulness. Första uppslaget visar bilden på förhållandet mellan alla länders inkomst, medellivslängd, och befolkningsmängd. Längst ner, ensamt i hörnet där fattigdom och låg medellivslängd möts, "världens skamvrå" om du vill, finns Centralafrikanska Republiken.
... mitt barndomshem ...
Något går sönder i mig. Att sitta i Business Class och läsa om hur hela världen blivit bättre, hur det inte längre finns ett 'vi rika' och ett 'de fattiga' utan att den stora majoriteten i världen nu befinner sig i mitten, med några undantag:
"Hur stor andel av världens befolkning bor idag i låginkomstländer? Vi ställde frågan till människor i Sverige och USA: Majoriteten svarade 50 procent eller mer. I genomsnitt gissade man på 59 procent. Den verkliga siffran är 9 procent. Bara 9 procent bor i låginkomstländer. Och vi slog nyss fast att livet i dessa länder inte alls är så hemskt som folk tror. Det är verkligen dåligt på många sätt, men inte lika dåligt som, eller sämre än, livet i Afganistan, Somalia eller Centralafrikanska Repubilen - de värsta platserna på jorden."

När maten serveras, för det igår mat i business class, understryks kontrasten. En bricka med porslinstallrik bestående av fint kött, tre olika sortes ost, två marmelader och någon salladsblandning presenteras, ackompanjerad av varmt bröd, smör, kaka, porslinsskål med citronfromage toppad med rostade nötter, valfri dryck utan begränsning, kniv och gaffel i metall samt två!!! småskedar i metall, en för marmeladen och en för efterrätten. Besticken är inrullade i en tygservett. Drickan serveras i ett glas.
Jag har flygit många gånger förut, jag vet hur en måltid normalt ser ut. Det är plast, engångs, papper, och ofta ganska smaklöst. Kontrasten av orättvisa livsvillkor.

Jag tänker tillbaka på någon av de många besöken vi gjorde i Sverige medan familjen var utomlands, och hur mina föräldrar visualiserade skillnaderna mellan länderna genom att i ena handen hålla upp tio stycken hundralappar, och i andra handen två femmor och tre enkronor. Det finns 77 gånger mer pengar per person i Sverige mot RCA. Sjuttisju gånger! (siffrorna för i år är bara 69 gånger, det går åt rätt håll... men du kan fundera på vad du skulle säga om att din lön var 70 gånger mer än vad en medarbetare på en annan avdelning på jobbet fick; dina 1.4miljoner per månad mot din kollegas 20tusen. Eller dina 20tusen per månad mot kollegans 286 kr per månad.)

När vi närmar oss Frankfurt säger de något om Tunis, och jag spetsar öronen. Visade sig endast vara ett byte av gate. Passar på att fråga om var jag ska gå för att få nytt boardingcard, och de ger tips. Hade glömt hur stor flyplatsen var, så fick en rejäl promenad för att komma fram till servicedesken. En något bister vakt undrar vad jag vill göra, och tycker att jag ska checka in via maskinen. "Jag pratar helst med en människa." En annan vakt fixar en nummerlapp åt mig, och jag får prata med någon. Jag förklarar situationen, och säger att kollegorna i Sverige har sagt att det ska gå, men är tydligen inte så övertygande. Jag förklarar igen, och ett samtal går iväg till chefen. Låter inte bra, trots min lugnande uppsyn och mitt välinformerade argumenterande. Slutligen försvinner personen iväg och ska prata även med lokala chefen. Det var säkert inte mer än tre-fyra minuter, men det kändes otroligt länge. Dessutom gick det inte att avläsa på ansiktsuttrycket vad samtalet landat i.
"Det här är inte bra. Jag måste varna dig. Vi kan låta dig åka, men det är inte säkert att du kommer igenom kontrollen."
Tack! Jag tar risken! Ni tar mig dit, och sen upphör ert ansvar. Kanske inte låter hoppfullt, men jag hade mer tro för gränskontrollen i Tunis än byråkratin i Frankfurt.
Passkontrollen för att lämna landet släpte igenom mig utan någon enda fråga, och sen var det bara att sitta på planet till Tunis och undra hur det skulle gå vid insläppningen.

Min oro över om jag ska komma fram eller inte var visserligen högst påtaglig, men om de hade sagt nej, vad hade hänt då? Jag kanske hade fått tillbringa en natt på flygplatsen, och köpa en resa tillbaka till Sverige. Jag flydde inte för mitt liv, jag kunde återvända om nödvändigt. Tänkte på flyktingar som saknar papper och desperat försöker ta sig mellan olika länder, där det inte finns något att komma tillbaka till, där ett nej kan innebära skillnaden mella liv och död, snarare än ett uteblivet äventyr jag själv valt. Kontrasten mellan vad vi oroar oss för, och hur mycket som står på spel när vi är utlämnade till andras beslut.

Nästa flyg fortsatte jag läsa, och jag serverades på nytt mat. Denna gången tre porslinsbehållare, en hade även förrätt. Dubbla bestick av allt, så jag kunde äta förrätten bestående av "Marinated shaved Black Angus Beef (Scottish Highland Cattle) with Lime Creme Fraiche, glazed Chestnuts, dried Pears and Tete-de-Moine Cheese" med en uppsättning bestick, och sen ta nya till huvudrätten som var välkryddad "Chicken Tikka with Saffron Rice and green Beans" (om du nu inte hellre valde fisken) och avsluta med "Dark Chocolate Mousse with Strawberry Coulis". Och ja, jag fick en meny innan take-off, och ja, fullt dryckesutbud fylldes på minst tre gånger. Det fanns till och med engångs salt- och peppar-kar!!!
Jag mådde dåligt av att jag inte mådde dåligt av hur bra jag hade det.

Fyllde i en ankomst-lapp, och sen landade vi och jag klev av planet. Gick på toa, PPP (fransktalande vänner kanske förstår), innan jag närmade mig gränskontrollen. Vakten tittade på mitt papper och pass, och frågade vad jag jobbade med. Jag sa att jag undervisade, inom matematik. Vakten tittade på mig. Jag pratade svenska på Landvetter, engelska i Frankfurt, och nu franska i Tunis, och klockan är strax efter ett på natten min tid, jag började fundera över vad jag hade sagt men innan jag hinner säga något säger vakten:
"Hur mycket är 1 + 0?"
Jag: "Öh, det blir ett."
Vakten: "Nej, en nolla är noll."
Jag: "Jaha, du räknade med inflationen också." (försök till skämt från min sida)
Jag får mitt pass stämplat med ett visum, och går vidare. Förstår inte riktigt vad som hände, men jag är nu inne i landet. Tittar i passet på stämpeln för att övertyga mig själv. Kontrasten av att veta något men inte fullt ut förstå det.

Går till bagage-claim, och ställer mig bland alla andra som väntar på väskor. Efter en stund av att ha tittat på det stillastående bandet och hur plattorna på rullbandet är orienterade, inser jag att den öppning vi står vid är där bagaget åker ut om ingen plockat av det, inte där väskorna kommer komma åkandes. Flyttar mig till andra änden av bandet, och när det börjar rulla och alla andra kommer efter mig känner jag mig rätt nöjd.
Kontrasten av att efter allt som varit utanför min kontroll och som ändå gått min väg fortfarande kunna vara självbelåten.

Går ut till ankomsthallen och möts av varm fuktig luft och dofter som nästan får mig att stanna. För ett ögonblick är jag någon annanstans, många år tillbaka i tiden. Blev upphämtad på flygplatsen, och blir kört i bil genom stan hem till familjen jag ska tillbringa första nätterna hos.
Jag kan inte beskriva alla associationer och minnen som väktes under den bilturen. Det var både RCA, och Frankrike, och storstad, och ...

Efter en kort rapport om resan, under flera glas vatten (hade svettats mycket under dagen, inte bara av att släpa bagage eller av temperaturen vid ankomsten) så tar jag en dusch och stupar mot sängen.
Just det, lovade några en bekräftelse på att jag faktiskt kom igenom kontrollen. Halv tre min tid ligger jag i sängen, med ljudet av syrsor utanför fönstret, dofter jag inte kan fånga med ord, och en golvfläkt surrandes strax intill mig.
Jag är verkligen här. Kontrasten av att på ca 12 timmar kunna byta värld...

Josef Dagson
Last active at - from Tunis, Tunisia
Comments
Posted By Pappa

Så målande berättat! Som om jag var med :-)

Posted By Anna

Underbart berättat!! Särskilt rullbandet....kan ana både studerandet av det och stoltheten, hehe! 😂

Posted By Hemligbeundrare

Älskar dig Josef!
Kontrasten av hur långt det tog mig att läsa igenom detta och din långa dag.
Fantastiskt detaljerad du är. Undrar om du skrev medans du höll i dina 4 väskor samtidigt! Haha

Posted By Sara cykelvakt

Vad intressant! Spännande!

subscribe

Get updates by email

Enter your name and email address, you will receive an email every time any of the following members update their trip.

Close

Log into Facebook

Forgot Password? Register
Close

Register