Resdagboken
Bangalore Turf Club
Bangalore Turf Club

SAT. Mysore. Sasidharan.

Thursday 21 February 2013 Thiruvananthapuram, Kerala, India
  • 446 Views
  • 0 Comments
Report

Hej,

igår fick jag se några helt färska indier dra sina första andetag och brista ut i ilskna skrik. Vi befann oss alltså på förlossningsavdelningen, ett ställe där skillnaden mellan hög- och låginkomstland märks tydligt, inte minst vad gäller omvårdnad, och respekt för individens val, upplevelse och integritet.

Här jobbar man enligt löpande band-metodik där blivande mammor får ligga på rad tills de öppnat sig så att fostrets huvud syns. Då får de själva knipa ihop och stolpa in till ett inre rum,”delivery cot”, lägga sig där på en kall marmorbänk, blir klippta, krystar till ett par gånger och så dras barnet ut. Häpp! Barnet förs sedan genast iväg för vägning och vaccination, medan mamma sys. Men sen får de träffa varandra för första gången. Den enda smärtlindring som erbjuds är Tramadol iv, men detta verkar ges mycket sparsamt – ingen epidural (kräver övervakning), ingen lustgas, ingen TENS eller sterila kvaddlar. Synen på smärta är helt klart annorlunda här, att höggravida ligger och skriker efter sina egna mammor är inget som föranleder någon särskild åtgärd.

Anhöriga får vackert stanna utanför sjukhusets huvudentré där en stor, otålig skara alltid är samlad; när barnet har kommit till världen ropas mammans namn ut över nejden i högtalare, och så får pappa, far-eller mormor komma på besök några timmar senare. Likaså förstås om något skulle ha gått snett. Mammorna känns väldigt ensamma på sin väg genom barnfabriken, och så värst mycket vänliga ord eller ens information får de inte av sköterskor eller läkare. Däremot är den strikt medicinska delen av vården, liksom tidigare, på hög nivå, och doktorerna har full koll på hur de ska hantera pre-eklampsier, placentaproblem och annat lurigt. Operationssalen ligger bara runt hörnet och ett par kejsarsnitt har vi också fått se, lika fantastiskt varje gång en skrynklig liten människa dras fram ur en mage.

Kerala är, som ni förstått, ett indiskt praktexempel vad gäller sjukvård och så även beträffande mödra- och barnadödlighet, som är lägst i landet och på nivåer som faktiskt är jämförbara med västvärlden. Närapå alla kvinnor föder barn på sjukhus, normala förlossningar på sitt lokala medan de komplicerade remitteras till SAT Hospital där vi befinner oss.

Den höga medicinska kompetensen har imponerat på mig, men förra veckan spenderade vi ett par dagar på kirurg- respektive ortopedakuten och kunde konstatera vart vi INTE ville hamna om vi skulle ha oturen att hamna i en trafikolycka. Något väldigt många gör, särskilt MC-förare och -passagerare.
På dessa akuter stod förstaårs-ST- och AT-läkare, utan handledning, och fipplade till sårskador, frakturer och annat bäst de kunde. Ibland blev resultatet rätt gräsligt och dessutom verkade ingen ha någon ordentlig koll på vilka patienter som befann sig där, och varför. En man på en brits uppmärksammades först när en rejäl blodpöl bildats under densamma – han visade sig ha ett stort sår genom skalp och kranium med hög risk för hjärnparenkymskada. Inte heller här gavs någon smärtlindring att tala om och jag blev närmast utskrattad när jag föreslog en skvätt morfin till en gallskrikande 13-åring med lårbensfraktur. Alvedon fick duga.

Min nya favoritstad i södra Indien är Mysore, som ligger ett par timmars tågresa sydväst om Bangalore, i delstaten Karnataka. Jag åkte till båda städerna på en intensiv helgutflykt för knappt två veckor sedan och även om det inte var något fel på metropolen Bangalore, som dessutom kan skryta med en av Indiens finaste galoppbanor, var det mysiga Mysore som imponerade mest på mig. Just när solen gått upp på söndagmorgonen cyklade jag, två andra gäster, och vår guide Stephen iväg från sistnämndes lilla B&B i utkanten av stan, och gav oss iväg på en rundtur som skulle vara i nästan fem timmar och inkludera de flesta sevärdheter, samt en god sydindisk frukost.

Om man ska cykla i Indien är det nog just tidiga söndagmorgnar: det är fortfarande svalt, och eftersom de flesta är lediga är trafiken inte lika hetsig. Det var helt suveränt att hoja fram genom gränder och parker, förbi ovanligt välbehållna byggnader, stanna till vid marknader och muséer, och pausa för en kopp te eller för att kolla in verkstäder där Stephen kände hantverkarna. Senare på dagen gick jag tillbaka till maharajapalatset, som inte är mer än 101 år gammalt – det gamla brann ner – och därmed modernt i sitt otroliga överdåd. Missa inte Mysore om ni är i den här delen av världen, och fråga mig om hur ni ordnar bästa sättet att se stan.

Jag har blivit närmast besatt av att sy upp skjortor – roligt och billigt. Man köper tyg i en av de stora tygaffärerna inne i stan, det går åt cirka 2,5 meter per skjorta, och så ger man det till sin skräddare tillsammans med en förlaga och noggranna instruktioner, annars kan det bli lite för indiskt med långa snibbar och pösig passform, har jag fått erfara.
Min skräddare heter Sasidharan och ser minst sagt rutinerad ut där han står endast iklädd höftskynke, lunghi, i sin lilla butik, ”Sasi Tailors”. Han jobbar tillsammans med sina två söner och ena sonen Rajiv kan lite engelska.
Hur gammal är din pappa egentligen?
- Han är 70 år och har jobbat som skräddare i 55 år, sedan han var 15 alltså.
Har han hållt till här i Kumarapuram hela tiden?
- Nej, men de senaste 30 åren. Innan dess var han i en mindre by två mil norrut, som han kommer ifrån.
Har ni någon semester?
- Ja, på söndagar.
Men jag har sett din pappa jobba på söndagar också...?
- Jo, han kan inte hålla sig borta. Han kommer till affären klockan sju, halv åtta på morgonen, och så stannar han oftast till tio på kvällen. Jag och min bror brukar gå hem till våra familjer vid sjutiden.
Så han tänker inte gå i pension då?
- Nej, det tror jag inte, han tycker det här är roligt fortfarande.

Idag och igår har det förresten varit generalstrejk och Trivandrum har inte stått att känna igen; tyst och tomt på gatorna, så när som på strejkvakter och öppna apotek. Nästan allt är stängt, inga bussar eller autorickshaws kör – jag fick lifta till sjukhuset i morse, och hem fick jag skjuts bakpå en motorcykel.
Tolv fackförbund har slagit sig ihop i en som jag förstått det ganska allmänt hållen protest mot arbetslöshet och allt högre prisnivåer, särskilt på drivmedel. En liter bensin kostar cirka 7,50 kronor och det är ganska mycket om man bara får betalt 12 kronor för att köra tre personer en mil i sin autorickshaw.
Men i morgon ska allt vara åter till det normala igen och till helgen landar äntligen lillebror Peter i Trivandrum, det har jag längtat efter länge nu!

Varma hälsningar, kramar, trevlig helg,

Micke

Mikael Armstrong
Last active at - from Thiruvananthapuram, Kerala, India
subscribe

Get updates by email

Enter your name and email address, you will receive an email every time any of the following members update their trip.

Close

Log into Facebook

Forgot Password? Register
Close

Register