Resdagboken

Resans Ruiner

Thursday 3 January 2013 Matopos, Matabeleland South Province, Zimbabwe
  • 599 Views
  • 0 Comments
Report

Grottmålningar får mig att hisna. Att står framför en, är som att luta sig ut över en 60 000 år djup klyfta. Jag sugs ner mot människan som en gång stod där och målade. En människa både lik och olik mig på en och samma gång. Någon som kände ett behov att skapa, i en värld och ett samhälle som skiljer sig snurrigt mycket från dagens. Kanske målade de av rituella religiösa skäl, vilket är rådande konsensus, men jag har alltid varit mer förtjust i teorin att de målade för att de gillade det, och för att de ville dekorera platserna där de slog läger ofta.
Dessa fresker är en direkt länk till den överväldigande majoriteten av mänsklighetens historia, stenåldern, då vi jagade och samlade. Synd då att den största och häftigaste grottmålningen i Matobo National Park, Zimbabwe, förstördes av klåfingriga arkeologer. De ville desperat skydda dessa konstverk, som redan stått emot tidens tand i tiotusentals år, och strök därför olja över dem. Det visade sig att oljan var reaktiv och snabbt utplånade det den skulle skydda, men va fan. Shit happens.

Utöver sina grottmålningar så bjuder Matobo på ett sällsamt vackert landskap. Omöjliga stenbumlingar vilar på omöjliga klippor på omöjliga vis, alltmedan karga berg av granit rullar fram som om Bohusläns skärgård hade emigrerat till Afrika. Inte ett djur gjorde sig till känna, men i ärlighetens namn så var det något av en lättnad att få skita i faunan och bara supa in sceneriet.
Missa heller inte att klättra upp till Cecil Rhodes grav och ”världsutsikt” (”Cecil Rhodes' Grave World View” lol). Mr. Rhodes, en av kolonialafrikas största entreprenörer, namngivare till Rhodesia (dagens Zimbabwe) och därmed kanske en av världshistoriens största narcissister. Utsiken är kanonfin, och graven effektfullt placerad. Cecil hade god smak. Vi såg en svart dam sätta sig på honom och utbrista: ”I'm sitting on the king!”. Jag klättrade upp på ett av de gigantiska stenblocken som omgav graven istället, och hängde med ödlorna en stund.

Great Zimbabwe, en dagsresa därifrån, får mig att hisna av helt andra skäl. Denna ruinstad var under medeltiden en mäktig stadsstat, vars rikedom och makt stammade ur handeln med guld över indiska oceanen – tills de fick lägga ner hela företaget på grund av miljöförstöring och ohållbar resursförbrukning. Jösses vad klantiga de var på den tiden.
Ruinen består främst av två sites: The Hill Complex och The Great Compound. Det förstnämnda är en borg enligt alla konstens regler, med mängder av kreativa påhitt för att kunna erbjuda så bra service som möjligt till en framryckande fiendearmé. Utan ens en gnutta murbruk reser sig murar och byggnader på kullens topp, med områdets karakteristiska bumlingar och klippor sinnrikt inkorporerade i konstruktionen.
The Great Compound är en mjukt omfamnande, 11 meter hög cirkelmur nedanför The Hill Complex. Det är asfräckt. Den rundade arkitektoniska stilen, som dominerar även uppe på kullen, är fulländad där, tillika utan murbruk. Enbart en avancerad civilisation med stora resurser till sitt förfogande kan ha legat bakom.
...vilket är precis vad den första vite europén (en geolog för övrigt) som undersökte ruinerna trodde. Han drog slutsatsen att det måste varit Kung Salomon och Drottning Sheeba som varit i farten, och att faktum var att det troligtvis var från denna trakten som Salomon fick sitt guld ifrån. Jag hisnar! Det är som att luta sig ut över en 60 000 stendumma famnar djup klyfta. Människan där nere är olik, men också lik mig, och det suger.

Natten innan vårt besök drog ett stroboskopiskt åskväder in över området, slog ut all el och gjorde mig alldeles salig i ösande regn och skoningslös åska. Huset vi bodde i läckte som ett såll, men det hjälpte liksom bara myset på vägen där vi satt tillsammans och åt middag i skenet från levande ljus, medan världen utanför tycktes gå under.
Utöver det så är boendet i parken tipp-topp, prisvärt och på gångasvtånd från huvudattraktionen, men anskrämligt dåligt marknadsfört.
Vårt besök i ruinerna gick dock inte av stapeln under regntunga moln – vi var inuti. Sikten var kanske inte den bästa, men dimman och den benvita himlen gav det hela en trolsk inramning, värt det eviga duggandet. Vår guide var en kufisk fyr, med en berättarstil som tydde på en inbyggd bandspelare, men vi tyckte om honom ändå.

I skrivande stund, dryga veckan senare, så faller regnet fortfarande – men Great Zimbabwe är lätt en av höjdpunkterna på resan, och kan stolt hänga med storheter som Tikal och Machu Piccu i världens pantheon av fornstäder.

Christoffer Hägglin
Last active at - from Dali, Yunnan, China
subscribe

Get updates by email

Enter your name and email address, you will receive an email every time any of the following members update their trip.

Close

Log into Facebook

Forgot Password? Register
Close

Register