Sveriges nationaldag idag! 🇸🇪 Har tänkt att jag ska skriva ett inlägg om hemresan men det har varit så mycket annat att ordna med. För tillfället leker Abbe med bilar i ett garage så jag passar på. Torsdagen den 1:a ägnades åt ihopplockning, promenader runt Pretoria och
"Den tjugofemte (dagen tillsammans) smäller det."Hemresedagen är här. Som vi har väntat och längtat. Tänk va, att jag och pappa varit här längst nere i Afrika i nästan en månad. Vi var i Sverige fem dagar av min favoritmånad maj. Men det har gått bra ändå. Har inte mycket att klaga
Dag tjugoett tillsammans. Tre veckor. Igår firade föräldrarna 51-årig bröllopsdag. Eller firade och firade, pappa glömde bort den men påmindes av mamma, i vanlig ordning. Det är lite av en tradition för dem. 😉 De får hursomhelst fira en vecka försent istället. Inte illa det
20 dagar tillsammans. Nu har vi varit borta i tre veckor och jag längtar rutin och vardag. 🇸🇪Ett förtydligande: Landet Abbe kommer från är Lesotho. Språket han talar är Sesotho. Han är en Mosotho. Hans folk heter Basotho. Typ så. 👶🏾Gårdagen kan vara den sämsta dagen på resan.
Jag har nästan släppt räkningen på dagar nu. Tror det är 18 tillsammans. Det är iallafall torsdag och en vecka kvar till hemfärd. I förrgår blev vi hämtade 8:45 för att åka till Svenska ambassaden och ansöka om pass. Eftersom Thabelo är utländsk kommer han få ett annorlunda
Dag sexton tillsammans. Tisdag. "Pretoria - we're goin up up up uuup.."🎶Igår morse vid nio gav vi oss av; jag, pappa, Abbe och vår chaufför Stefanos. Stefanos är en gentleman i 55-års åldern. Tänk aprikostonade glasögon, jeans, silkig beige skjorta. Tänk en nedtonad privat Elton John.
Dag femton tillsammans. Måndag.Tyckte inte att jag hade så mycket att skriva, vare sig igår eller i förrgår. Eller snarare; att vakna tre natten till fredag och sen vara på helspänn under avskedsceremoni tog visst på krafterna. Alla tre verkade rätt trötta efteråt, fast pappa tyckte att
Dag tolv tillsammans. Mer fakta om Lesotho: Landet är ett av återstående tre monarkier i Afrika och ett av världens minsta länder. Lägsta punkten av landet är 1400 meter över havsytan, så det brukar sägas vara Afrikas motsvarighet till Europas Schweiz och kallas därför "kungariket i
Dag elva tillsammans. Torsdag. I tisdags skulle vi alltså åka till myndigheten för att få papper på att Abbe nu är min son. Just den dagen krånglade han vid vilan och somnade inte förrän kl 13. Klockan 14 hade jag uppfattat att bilen skulle komma. Jag gjorde mig i ordning, för när
Dag nio tillsammans. Tisdag morgon. Utanför mitt lilla hus sitter en skylt som varnar: "This property is protected by armed security". På murarna runtomkring sticker glasskärvor upp. Allt för att hålla obehöriga utanför. På svenska ambassadens hemsida varnas för att beväpnade rån har
Att resa för att hämta hem sitt adoptivbarn känns onekligen speciellt. "Hurra" och "Hur då" på samma gång. Aldrig trodde jag väl att den dagen skulle kunna komma och det är knappt jag tror det nu heller, trots att jag nu har ett medgivande, har gjort bokningar och förberett det som behöver förberedas. Det är, tycker jag, en både fysisk och psykisk resa vilket kan låta klyschigt, men det är många tankar och känslor att hantera och försöka landa i. Kanske det är det svåraste med resan. Hursomhelst; i den här resdagboken tänker jag berätta om mina upplevelser kring adoptionen och om starten på mitt nya efterlängtade liv tillsammans med Thabelo, som jag kommer kalla Abbe. Jag tror jag kommer behöva skriva av mig om det jag är med om. Välkommen med.